Barn med svåra cerebrala pareser har ibland dåligt näringstillstånd. Även barn som verkar äta bra visar sig ofta vara underviktiga jämfört med friska barn.
Det finns flera orsaker. Hela matsmältningsapparaten kan påverkas av hjärnskadan och graden av muskelspänning. Måltiderna kan bli mycket långa och utmattande för både barn och förälder. Matlust, aptitreglering och sinne för lukt, syn och smak kan också vara förändrade.
Munnen och svalget påverkas
De hjärnskador som ger den cerebrala paresen påverkar ofta munnen och svalgets funktion. Käkar, tunga, kinder och gom måste kunna samarbeta för att ta emot mat, bearbeta den och föra den bakåt till svalget för vidare transport till matstrupe och magsäck.
Reflexrörelser kan göra att munnen gapar vidöppen och inte kan sluta sig omkring en tugga. Tungan klarar inte uppgiften att föra maten bakåt och svalget kan ha svårt att ta emot och svälja ned.
Effekten kan bli att barnet spottar upp maten, klöks och kräks. Om barnet sväljer fel och får ned mat i luftstrupen leder det till hostattacker och ibland till andningssvårigheter och till och med upprepade lunginflammationer.
Sväljningen kan undersökas med röntgenfilmning då barnet får svälja en liten mängd kontrastfärg.
Munnens rörelser kan ibland tränas upp med särskilda muskelövningar för munnen under ledning av en logoped.
Matens konsistens är viktig. Många barn har till exempel svårare att svälja tunna vätskor än mer tjockflytande. För en del barn blir lösningen att maten ges genom en inopererad öppning till magsäcken (gastrostomi, MicKey-knapp).