Att förbereda sig för förlossning och föräldraskap är inget nytt. Det har alltid gjorts via ett kvinnligt nätverk. På de flesta håll i världen lär sig kvinnor om förlossning och barnavård av sina egna mödrar och släktingar.
På 1600-talet blev förlossningsvården en del av den medicinska vetenskapen och ett helt nytt synsätt på barnafödandet växte fram. Kvinnorna började förlösas på sjukhus och på 1700-talet började man utbilda sjuksköterskor och barnmorskor. Den första barnmorskan examinerades 1719.
Barnmorskorna hade en viktig roll för att förbättra folkhälsan. I 1840 års barnmorskereglemente står det inskrivet att barnmorskan ska "med goda råd bistå den till äfwentyrs oerfarna modern eller amman i afseende på barnets ans och skötsel". 1908 blev kommunerna skyldiga att anställa examinerade barnmorskor.
Under 1900-talets första hälft var rådgivning i samband med förlossning och barnsängstid det vanligaste sättet för barnmorskorna att föra över kunskap till nyblivna mammor. Vid denna tid fanns inte någon organiserad mödraundervisning. Den enkla mödrahälsovård som fanns hade en mer passiv roll om man jämför med dagens, då vi kan se hur barnet växer inuti livmodern under hela graviditeten.
Under 1930-talets slut kom de första reformerna med förebyggande mödra- och barnahälsovård. Det låga födelsetalet gjorde att staten 1937 införde stödåtgärder i form av kostnadsfri mödra- och barnahälsovård och moderskapspenning.
Redan 1943 startade sjukgymnaster på Karolinska sjukhuset i Stockholm "vigörgymnastik" för gravida. Syftet med gymnastiken var att "höja patienternas spänst och uthållighet, för att underlätta grossess, förlossning och barnsängstid". Man ville framför allt förbättra de gravidas kondition, förebygga belastningsbesvär och vadkramper under graviditeten samt förhindra livmoderframfall och urinläckage efter förlossningen.
En pionjär inom förlossningsförberedelse är G.D. Read. I boken Att föda utan fruktan, som kom ut 1950, beskriver han hur mammor spänner sig på grund av rädsla och hur detta kan påverka förlossningsförloppet negativt. Rädsla kan enligt Read övervinnas och spänningen upphävas för att ersättas av fysisk och psykisk avslappning. Han anser i sin bok att vi inte bara ska sträva efter att rädda flera liv och minska obehagen utan att också göra förlossningen till en positiv upplevelse. Fruktan och ångest ska ersättas av glädje. När Reads teorier blev kända i Sverige på 1950-talet byggdes den förlossningsförberedande undervisningen ut till att omfatta både teori och träning i avslappnings- och andningsteknik.
1955 utfärdade Medicinalstyrelsen nya riktlinjer för den förebyggande mödra- och barnavården. I dessa fastställdes att mödragymnastik med avslappningsteknik skulle ingå i mödrahälsovården. Till mödragymnastiken knöts hälsovårdsundervisning som omfattade "upplysningar om havandeskap och förlossning samt råd angående hygien, klädedräkt och fullvärdig och prisbillig kost". Den blivande modern skulle dessutom få tillfälle att besöka en förlossningsavdelning och pröva "apparaturen för smärtlindring", det vill säga lustgas. Distriktsbarnmorskor som även hjälpte till vid hemförlossningar ersattes under 1960-talet av mödravårdsbarnmorskor som inte arbetade med förlossningar.
Samtidigt som Reads teorier började etablera sig började en ny metod spridas, nämligen psykoprofylaxen. Lamaze var en fransk förlossningsläkare, som under 1950-talet införde denna ryska metod på sin klinik. Metoden bygger på så kallade betingade reflexer. Under graviditeten tränas ett beteende som aktiveras under förlossningen. Träningen innebär avspänning och koncentrerad andning som avpassas efter hur intensiv sammandragningen är. Koncentrationen på andningen anses avleda kvinnans uppmärksamhet från smärtan.
Psykoprofylaxmetoden kom till Sverige i början av 1970-talet, mycket tack vare barnmorskan Signe Jansson i Ystad. Sjukgymnasterna var först med att starta privata kurser. Barnmorskor började därefter intressera sig för metoden efter att ha sett hur förlossningsarbetet förändrades. De såg kvinnor som bättre behärskade förlossningen, hade självförtroende och kunskap och män som var aktivt stödjande och engagerade. Föräldrarna blev inte förlösta, de födde sitt barn.
Efter riksdagens beslut om en utbyggnad av föräldrautbildningen 1978 tog Socialstyrelsen över arbetet med att planera föräldrautbildningen. Socialstyrelsens råd och anvisningar från 1980 ligger än i dag till grund för dagens arbete med blivande föräldrar. Samhället förändrades mycket under 1980-talet. Önskemålen från blivande föräldrar är i dag annorlunda och livsmönstret varierar mycket hos barnafödande kvinnor. För att tillgodose dessa behovs behövs i dag ett mer individuellt omhändertagande än tidigare. Kvinnor föder senare i livet, eftersom mycket tid går till utbildning och arbete. Möjligheten till fritt vårdsökande medför att kvinnorna i större uträckning väljer mödravårdscentral med geografisk anslutning till arbetsplatsen.
Mödrahälsovårdens målsättning i dag är att ge en god förebyggande hälsovård, att identifiera avvikelser från det normala samt att se till att kvinnorna får den professionella hjälp de behöver. Vår uppgift är också att hjälpa blivande föräldrar att hitta de redskap de behöver för att kunna gå in i förlossningsarbete och föräldraskap med trygghet och glädje.