Familjen brukar först lägga märke till att den anorektiska flickan blir mer och mer irriterad. Ingenting är riktigt bra även om hon håller skenet uppe. Flickan undviker att äta tillsammans med familjen. Hon har nyss ätit eller ska snart äta i annat sammanhang. När hon äter petar hon i maten, skjuter undan det hon inte vill ha, kanske gömmer det någonstans.

Många anorektiska flickor brukar visa att de vill bli lämnade i fred. De säger sig må bra - de uppnår ju sin målsättning att banta genom att äta för litet. Hyperaktivitet hör till bilden - att ständigt vara i rörelse, att stå hellre än att sitta. Efter hand blir de dock allt tröttare och mer och mer nedstämda. Den tilltagande svälten leder till depression med ångest och sömnsvårigheter.

De bulimiska flickorna gör allt för att dölja sitt avvikande ätbeteende. De äter i enskildhet och kräks utan att någon ser eller hör det. Vid bulimi går man ju i regel inte ned i vikt, men det påfrestande beteendet utan upplevda resultat leder snabbare till skuldkänslor, djup uppgivenhet och depression och inte sällan till självmordstankar och självmordsbeteende. Bulimiker kan även hamna i missbruk av tabletter, alkohol eller narkotiska preparat. I en speciell undergrupp av bulimiker med uttalat impulsivt beteende kan man se en kombination av snatterier, drogmissbruk och självskadebeteende.

För båda grupperna blir självkänslan och självförtroendet allt sämre. Isoleringstendensen tilltar. Man drar sig undan kamratkontakter. Det sociala livet sviktar.