- Man ska inte tveka att tala med sin BVC eller barnpsykiatrin om man känner att det är något som är annorlunda eller jobbigt i relation till barnet, säger Bruno Hägglöf som är professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Umeå universitet och har många års erfarenhet av att möta och behandla barn med psykiatriska problem, från ADHD till anorexi och depression.

- Det är inte alltid smärtfritt att vara förälder. Det kan finnas många orsaker till att det inte fungerar som man skulle vilja, och relationer kan gå snett utan att det finns en sjukdom bakom. Alla är betjänta av att familjen får hjälp med att hantera det som är svårt, oavsett en eventuell diagnos.

- Föräldrarna till de här barnen har oftast tidigt upptäckt att barnet har beteenden som är svårhanterliga. Och berättelserna om en oförstående omgivning är många, man beskylls för att vara slapphänt och känner sig ifrågasatt som förälder. När det blir dags för skola brukar sedan barnen själva också förstå att deras beteende ställer till med problem. Då ökar trycket på familjen ännu mer. Till slut blir det för de flesta nödvändigt att söka kunskap och kanske hjälp, säger Bruno.

- Inget av de tillstånd som beskrivs som neuropsykiatriska är i grunden uppfostringsproblem. Beteendestörningen finns hos barnet, men självklart kommer relationen i familjen och hur man klarar av att hantera situationen att påverka hur barnets tillstånd utvecklas. Det är lätt att hamna i neråtgående spiraler. Barnets beteende är oerhört jobbigt och krävande, och föräldrarna ställs gång på gång inför utmaningar och besvikelser. Det leder i sin tur till att barnet får mer och mer skäll, strängare och strängare gränser och känner sig sämre och sämre. Då har vi skapat ett uppfostringsproblem som man skulle kunna ha undvikit om vi hade hjälpt dessa familjer med tidigt stöd och hjälp att hantera sin situation, säger Bruno Hägglöf.

- Ja, i dag gör man faktiskt likartade diagnosbeskrivningar och har ungefär samma syn på behandling över hela landet. Men det kan förekomma stora skillnader i hur tidigt man upptäcker sjukdomen och hur viktig man anser att en diagnos är. Ju tidigare diagnosen kan ställas, desto tidigare kan både barnet och föräldrarna få den hjälp de behöver. Tyvärr finns det väldigt få barnkunniga människor i vårt sjukvårdssystem - de flesta vårdcentraler saknar till exempel barnläkare - så det är inte säkert att man stöter på rätt person redan vid första kontakten.

- Ur de drabbade barnens och föräldrarnas synvinkel är behoven av diagnos tämligen uppenbara. De tvekar sällan om att till slut söka hjälp. Ett litet fåtal är rädda för att stämpla sina barn och kräver att utredningar och diagnoser ska hållas hemliga. Men de flesta upplever nog en lättnad när de väl får den hjälp de behöver och kan tala med omgivningen om sitt barns speciella behov.

- Så fort man känner att något i barnets sätt att fungera ställer till problem eller avviker mycket från andra barns beteende. Så fort man känner oro. All forskning och min egen erfarenhet visar att de barn som får hjälp och vård klarar sig bättre i livet, både som barn och som vuxna. Vissa barn med en ADHD eller DAMP-diagnos blir bättre under uppväxtåren, man brukar räkna med att ungefär hälften har betydligt mindre symtom när de är runt 20 år.

- Få barnpsykiatriska tillstånd är så välutforskade och väl dokumenterade som just dessa. Debatten har förts på ett sätt som gör att man har kunnat tolka det som om forskarna är mest oense i just den här frågan. Men debatten inom forskarkåren är lika stor när det gäller till exempel depression eller högt blodtryck, den förs bara inte på samma högljudda och personliga sätt som i det här fallet.

- Det vi i dag kallar neuropsykiatriska tillstånd är ungefär lika vanligt i alla kulturer och i alla samhällen, men olika samhällen är olika bra på att ta emot dessa människor. I Etiopien till exempel, där jag har jobbat en hel del, har dessa människor inte samma problem som i Sverige och övriga västvärlden.

- I vårt samhälle skulle alla dessa sent mognande människor behöva få både en andra och en tredje chans inom skolan och utbildningen, tyvärr får de ofta inte ens en andra. Det gäller inte bara dessa barn utan även barn och ungdomar med andra sjukdomar som depression eller ätstörningar. De skulle behöva en paus i livet för att slippa det som inte funkar och få prova på det som faktiskt är möjligt och görligt. Men det motsäger inte att de också behöver diagnos, stöd och vård.

- Många föräldrar som jag möter har testat många olika sorters kostpreparat. Och om det i framtiden kommer att visa sig att något av dem fungerar så kommer det att leva vidare. Tyvärr finns inte mycket forskning på området än. Jag brukar råda dem som kommer till mig och som testat något som de tycker fungerar att de ska fortsätta med det. Inom ett till två år kommer vi förhoppningsvis att få veta om huruvida till exempel fettsyror som omega-3 kan ha någon mildrande effekt. Jag har mött föräldrar som anser att jättenattljusolja, som innehåller just omega-3, fungerar och föräldrar som anser att en sockerfri diet gör barnet lugnare och mer harmoniskt. Det finns ingen forskning som stöder dessa teorier men heller ingen som förkastar dem.

- Det pågår mycket forskning kring minnesträning och koncentrationsträning, bland annat med hjälp av datorspel. Inte heller det området är färdigstuderat men vissa familjer menar att det hjälper dem, och då ser jag inget hinder till varför de inte skulle fortsätta.

Bruno Hägglöf är 59 år

Arbetar:

Professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Umeå universitet

Familj:

Fru och tre barn mellan 20 och 29 år.

Historia:

Är barnläkare från början med särskilt intresse för barn med diabetes. Fascinerades av arbetet med den psykosociala miljön kring familjer och barn som lever med livslånga sjukdomar. Läste vidare till barnpsykiater. I dag möter han patienter ungefär en dag per vecka, bedriver egen forskning samt utbildar människor som på olika sätt kommer i kontakt med barn och ungdomar med psykiska eller neuropsykiatriska sjukdomar.

Vet:

Att de flesta barn i dagens Sverige har ett bra liv, mår bra, trivs med sina familjer och känner gott hopp inför framtiden. Men att en mindre grupp har det svårare än förr och inte alltid får den hjälp de har rätt till och faktiskt är i stort behov av.